Jag red nog första gången kanske 1999, vet inte exakt när jag red första gången men började i alla fall rida en Shetlandsponny vid namn Saga. Minns inte så mycket när det gäller henne, men kan säga att hon var ett skäck, nästan helt brun och hade en rejäl vinterpäls ;) Henne red jag ett tag tills det helt plötsligt bara slutade.. Vi åkte inte ut och vet inte varför.. Sen fick jag veta nu för nästan ett och ett halv år sen att gården såldes och att ägaren sålde dom två sista hästarna för bara något år sen. Världen är liten. 
Började efter några år rida på Rocklunda Ridskola(Västerås ryttarsällskap). Och gick med stolthet därifrån efter vårterminen -10. Började rida en unghäst, världens finaste Grodanboll, efter Briar. Men det slutade med att vi inte passade helt från ryggen. Han är riktigt svårriden kan jag lova. - Men lever än idag med ägarens ord om att vi hade ett starkare band från marken än dom två ! (L)
Så jag började sakta men säkert rida ett sto som stod i stallet. Och trots vår korta tid tillsammans var det absolut det bästa som hänt mig. Min lilla Zoya.
Zoya Stretch heter hon exakt om jag inte stavade "efternamnet" fel. Och är ni tillräckligt insatta i hästvärlden borde ni redan förstått att det är en travare. Min lilla stora häst som tog mig igenom allt och våra planer var stora. Hon gjorde mig säker i sadeln igen efter ett par olyckor på unghästen. Men nu precis innan sommaren skulle slå in och våran tid tillsammans skulle blomma till liv så fick hon foderstrupsförstoppning. I stress och tårar tvingade jag mamma att köra mig ut till henne. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Hon såg så ynklig ut. Veterinären hade kommit lite tidagare och lugnandet hade börja värka. Jag försökte stå bredvid henne, jag försökte finnas där för henne. Har ni inte vart med om något sådan så kan jag bara säga att det är hemskt. Tårarna bara rann. 
Det värsta var att dom fick inte bort det. I vad som kändes som en evighet oroade jag mig. Andra gången en veterinären var där så hon "Hon har tills på fredag på sig." Jag tycker det var fel en veterinär ska inte säga så. Det är ägaren som tar det valet. Dagarna gick, jag var ute i stallet varenda dag. Och tillslut var det fredag. Hon klarade sig, än i dag lever hon och bara det gör mig lycklig. Men ägaren fick jobb, hon flyttade och våran sommar, våra planer bara försvann. Jag mår bra och är hel, för jag vet att hon mår bra där hon är nu. Men hålet växer fortfarande och ibland rinner tårarna. Vi fick motvinden mot oss, hon lever men jag förlorade henne ändå.
Och under samma veva fick jag veta att min andra medryttarhäst Patron skulle avlivas samma fredag, den fredagen var den värsta i mitt liv. Jag kunde förlorat två, men förlorade bara en. Rest in peace Patron. Jag hoppas du har det bra bland de evigt gröna ängarna med din älskade mamma ♥

Patron var en liten stor häst han med, med en grym personlighet. Korsningsvalack mellan arab och nån irländsk draghäst har jag för mig, han var lite grövre i kroppen. Min lilla vite trogne springare !
När Patron visade sig bara bli sämre började jag rida Hjärtat. Som då ägs av samma person som ägde Patron. Charmtrollet tog mitt hjärta med storm(detta hände före allt med Zoya) och jag var helt lyckligt omedvetandes. Idag har min bästa kompis flyttat hem till sin pappa, så vi kan inte längre åka dit. (Åkte med henne och nån som körde henne) Jag lyckas ta mig ut lite då och då. Men det är svårt.. och väldigt jobbigt eftersom Patrons box står tom. Jag kan fortfarande inte förstå att han inte gnäggar när vi ska hämta hästarna i hagen. Det är så tyst. 
Så för ett tag sen åkte jag närmare bestämt den 7 oktober åkte jag på nya äventyr och träffade på Heddan. Från första stunden visste jag att jag skulle kunna trivas med henne. Och än idag gör jag det :)

Allmänt:
haha ja vad ska man säga om mig? :) jag är en ganska glad och sprallig tjej som lever för hästarna ;) Jag har humör, men bete dig som en människa och jag gör samma sak tillbaka ;) inte mycket mer att säga just nu :p